så det inte är sant. Har kännt av det i flera dagar nu. Och i flera
dagar har jag ignorerat det, flytt ifrån det för jag vill inte igen, inte än.
Jag blir irriterad och less på så mycket på samma gång att det blir för
mycket. Sen det med allt annat som bubblar inom mig blir det för mycket.
Som att när folk säger att jag inte "får" flytta nu eller i framtiden för att
dom kommer sakna mig för mycket, vilket typ nästan alla gör faktiskt.
Jag känner bara...Vad har ni för rätt? När jag typ aldrig träffar er? o.0
Jag är ensam 99 % av tiden. Gör typ allt ensam och planerar allt ensam.
Så hur i hela friden kan det bli så mycket annorlunda förutom att det blir
dyrare att ringa? Vilket borde vara lugnt om jag nu skulle vara så saknad.
Ni kanske tänker "Ja men du vill ju aldrig göra något."
Vad konstigt! Allt ni vill jag ska hänga med på hatar jag. Sola och bada t.ex
är inte min grej. Jag tål inte värme. Jag vägrar ha badkläder på mig så där.
Jag har ingen jävla inkomst. Jag kan inte ta en fika. Jag kan inte göra sån som kostar. De få saker jag faktiskt vill göra med er kan ni inte, eller vill ni inte.
Så det är inte så konstigt. Skulle ni vilja sitta och göra smycken med mig eller? Eller vara med på någon annan sysselsättning jag finner rolig? Nej, just det.
Förlåt om jag låter bitchig och otacksam men jag orkar ärligt talat inte bry mig om andras känslor idag. Min blogg, mitt skriva-av-sig inlägg. That's it, no bitchin'. Och det här är bara en bråkdel av vad jag skulle vilja skriva av mig inom. Blä.
