I never really knew until I ran into you...

Jag har spenderat mina dagar med Sailor Moon, äta godis och så var det lite festande i fredags.
Under den tiden jag har varit borta, så över helgen och lite till med andra ord. Det var skönt.

Var hos psykolog nr 2 igår, vi gick igenom de frågor jag hade fyllt i sedan förra gången och så var det mer frågeställning genom det, så hon skulle få lite klarhet om saker och ting. Jag ska till henne igen redan imorn för hon vill ha klart det här ganska så fort. Inte för att stressa på det utan för att jag ska få den hjälp jag behöver för att börja leva igen. Dock har hon redan rejält starka misstankar om en diagnos, vad som är "fel" på mig. Eller ja, hon verkar redan jäkligt säker på hur det är faktiskt. Det är läskigt och jag är väldigt nervig inför vad som komma skall om det är den diagnosen hon styr mot väldigt starkt. Samtidigt känns det lite frustrerande för allt är så tydligt för henne, hon pratade med mig i ca 1 timme och hade misstankar om detta, var av att vi arbetar mot det hållet tills hon kan ställa rätt diagnos 100%. Varför i helvete har ingen annan uppfattat det i alla år som jag har hoppat runt hos psykologer på typ alla ställen i Nyköping?! Det är faktiskt irriterande!

Säger med flit inte vilken diagnos det med stor sannolikhet är då jag inte har fått det officielt eller hur man kan säga. Men jag blir inte förvånad om det är så som det verkar som just nu.

I've watched a lot of Sailor Moon, eaten lots of candy and there was some drinking on Friday. That's what I've been doing over the weekend lol. It was actually nice to be honest.

I had therapy yesterday with my second psychologist, we went through the question I'd answered since last time. There's a whole lot of shit going on in that area right now lol.
She already, kind of, have a diagnosis but she wants to be 100% sure so I'm seeing her again tomorrow already to do the last of it. She wants it done as soon as possible, not to rush it but so I can get the help I so desperately need in order to start living my life again. I am very nervous about what is coming, since I know what will come if the diagnosis if "kind of" have at the moment. It will be so much chaos for such a long time and in a way it will always be like this.

I'm not telling what it is on purpose since I want to be sure of it before saying it and such. But I wont be surprised if it is what my psychologist suspects so strongly.

I never really knew until I ran into you...