Jag tror det är dags att vara lite ärlig här i bloggen, inte för jag inte är det annars men ändå. Som ni säkert har märkt har bloggningen speciellt under denna vinter varit väldigt låg, halv-tråkig och blä. Ni som har mig på Facebook, känner mig och speciellt ni som är vän på Livejournal vet redan dock. Eller ja, dom som känner mig...majoriteten har valt att vara blinda för det.
Jag har haft en jävligt dåligt tid i mitt liv. Inget känns bra. Mat smakar som aska. Min sömnlöshet är tillbaka. Jag slår mina nävar i väggar av frustration. Tårar och ångest fyller mina dagar. Och därför så har jag inte bloggat som jag brukar, för denna långa svacka som har pågått i månader nu suger livet ur mig. Jag har ingen ork till att göra någonting, ibland ens att sitta upp.
Jag skriver ej detta för att få uppmärksamhet. Ni som följt min blogg ett bra tag vet redan att detta är min vardag, mer än annars vissa tider av året. Jag har bara valt att inte skriva om det så mycket längre i denna blogg. Det skriver jag om i "låsta" inlägg på The Bleeding WolfHeart.
Jag tyckte det var dags för en förklaring till varför bloggen är som den är. Jag vet inte just nu när det kommer att bli som vanligt för jag tror det aldrig har varit så illa som det är just nu. Och det skrämmer mig.
Jag skriver ej detta för att få uppmärksamhet. Ni som följt min blogg ett bra tag vet redan att detta är min vardag, mer än annars vissa tider av året. Jag har bara valt att inte skriva om det så mycket längre i denna blogg. Det skriver jag om i "låsta" inlägg på The Bleeding WolfHeart.
Jag tyckte det var dags för en förklaring till varför bloggen är som den är. Jag vet inte just nu när det kommer att bli som vanligt för jag tror det aldrig har varit så illa som det är just nu. Och det skrämmer mig.
I think it's time for some honesty around the reason why my blogging has been low, boring and blah especially during this Winter. You who have me on Facebook, know me and especially you who are Livejournal friends probably already knows. Well, they who know me...the majority has chosen to be blind for it.
I'm having a really shitty time in my life. Nothing feels right. Food taste like ashes. I hit my fist against walls. My insomnia is back. Tears and anxiety fills my days. And there for I have blogged like I usually do, this bump in the life-road that's been going on for months is sucking the life out me. I don't have any strength to do anything, sometimes not even enough to sit up.
I'm not writing this to get attention. You who have followed my blog for a long time knows that I have these period of times in my life. I've just chosen not to write about it as much like before in this blog. I leave that to Friends Only posts over at The Bleeding WolfHeart.
I thought it was time to give you the true reason to why the blog is how it is right now. Right now I can not say when it will go back to it's normal state because it's never been as bad like it is now. And it scares me half to death.
I'm having a really shitty time in my life. Nothing feels right. Food taste like ashes. I hit my fist against walls. My insomnia is back. Tears and anxiety fills my days. And there for I have blogged like I usually do, this bump in the life-road that's been going on for months is sucking the life out me. I don't have any strength to do anything, sometimes not even enough to sit up.
I'm not writing this to get attention. You who have followed my blog for a long time knows that I have these period of times in my life. I've just chosen not to write about it as much like before in this blog. I leave that to Friends Only posts over at The Bleeding WolfHeart.
I thought it was time to give you the true reason to why the blog is how it is right now. Right now I can not say when it will go back to it's normal state because it's never been as bad like it is now. And it scares me half to death.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar