Mina två första lediga dagar har jag gömt mig under en hög av täcken, sovandes eller tittandes på film när sömnen vägrar välkomna mig mer. Jag har lyssnat på Hans Zimmer och Javier Navarrete. Skiten gör sig påmind rejält att den fortfarande finns där, skiten som får mig att inte vilja finnas. Jag hatar det. Jag hatar att en del av mig alltid kommer må så.
My first two days off I've hidden in a pile of covers, sleeping or watching movies when sleep refuse to welcome me again. I've listened to Hans Zimmer and Javier Navarrete. The shit is reminding me big time that it's still there, the shit that makes me not want to exist in this world. I hate it. I hate that a part of me will always feel like this.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar