Är det ens mitt liv längre?

Jag är så trött på att bo hemma. Jag önskar jag hade pengar
så jag kunde flytta så långt ifrån allt som möjligt. Typ Australien...
Eller månen. Eller Pluto för det ligger nog längst bort tror jag.

Det är nog inte det vanliga "Jag vill ha mitt egna ställe där jag
gör som jag vill." utan det är mer "Jag är trött på att mina föräldrars
dåliga dagar går ut över mig och att höra dom klaga på precis allt."
Jag är trött på att höra mamma säga blä saker som hon tror man ej hör.
Trött på pappas smällande när han diskar. Dom som inte bor här tror
att han är skitförbannad när han diskar (när han väl gör det).

Är trött på att dom säger åt mig att jag måste göra saker dom inte gör
själva, snacka om äcklig dubbelmoral. Jag vill bort. Bort ifrån dom & alla.
Jag älskar dom, missförstå mig inte, men jag är bara så jävla trött på allt.

Jag är trött på att alltid sätta alla andra före istället för att göra det jag vill.
Trött på att ge upp drömmar gång på gång för att andra ska bli nöjda.
Va fan håller jag på med?! Det är mitt liv, eller hur? Varför lever jag det då
inte som jag vill? Det känns som att det inte ens är mitt liv längre.

Ibland vill jag bara få alla omkring mig att hata mig så starkt att jag kan dra.
Så jag kan packa mina väskor och flytta till mina drömmar.
Jag vill inte va kvar. Jag hör inte hemma är...

Är det ens mitt liv längre?