Men är något jag har väldigt svårt att prata om så jag har ingen
att vända mig till för att få det ur mig. Inte ens någon som vet
hur det är att vara i samma situation. Har inte ens pratat om det
med min psykolog som jag har haft i flera år av och till.
Dock känner jag nu att när jag träffar henne nästa vecka så är jag
nog redo. Jag måste prata ut om det och hon förstår mig så otroligt bra.
Vet inte varför jag skriver det här inlägget. Är inte för att få en massa
pepp-talk eller "åh, stackare!". Jag hatar sånt, får mig att känna mig svag.
Även om jag vet att alla bara menar väl så klart. Bara så jag är, dum i huvudet.
Önskar jag kunde prata ut om det rejält eller skriva av om det här i varje fall.
Så detta inlägg blev väl något mitt i mellan det för att bara få ut något...
Läs FAQs innan du frågar något, svaret kan finnas där :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar