Anledningen är för jag bröt ihop imorse så ja...här sitter jag nu.
Jag pratade ut med mamma och var helt ärlig om hur jag mår.
Sen ringde hon pappa och sa som det var, får se om han dyker upp sen.
Jag vet inte vad som kommer hända nu. Jag vet bara att det är dags att
hitta ännu en lösning på hela skiten. Bara det att enda saken inom vård
jag inte har provat är att åka bort-bli instängd-hardcore terapi där.
Och jag vill inte det. Jag skulle dö om jag blev tvingad till Eskilstuna.
Det är så mycket kaos i min hjärna just nu så jag orkar inte ens försöka
förklara något som är omöjligt att föklara. Låt oss säga att jag har kraschat.
Det har ingenting med skolan att göra, jag ska inte sluta skolan igen.
Det är bara...allt. Jag är problemet. Jag är inte kapabel till att vara lycklig.
Jag är inte stark nog för att vara glad på riktigt. Det känns som att jag kämpar
och kämpar varenda jävla dag och för vad? För att må skit hela tiden varje dag?
Känns som att jag pluggar upp betyg i onödan för jag är inte stark nog ändå för
en högre utbildning eller arbete för den delen heller. Så vad är det för mening?
Det är en del av hela kaoset kan man nog säga. Men så mycket mer än det.
Samtidigt som jag har accepterat det på någon nivå, att det är vad det är
så känner jag bara "Hur fan ska man gå med på att leva ett sån icke liv?!"
Hur ska jag kunna acceptera 100 % att jag är död inombords?!
Det är inte männskligt att acceptera sånt. Man borde inte behöva göra det.
Jag säger som jag sa till mamma "Det är inte värt det i slutändan."
Läs FAQs innan du frågar något, svaret kan finnas där :)
2 kommentarer:
Jag älskar dig.
Syster-Yster: Jag älskar dig också <3
Skicka en kommentar